Recension i SN

"Gräv där du går!"

Gnestarevyn 2007 Regi: Mats Hedlund, Kapellmästare: Anders Wolf, Ljud: Peter Johansson, Ljus: Anders Magnusson, Jesper Hammarlund, Marie Åkerlind, Scenchef: Peter Hammarström, Scenbild: Bruno Olsson, Kostym: Kerstin Grönborg Elektron

måndag 8 januari 2007, kl 05.00

Inte många döda hål i nya Gnestarevyn

Ett år har gått, även i Gnesta, med hål i gatorna och valpropaganda och nya avhopp inom kommun och förvaltning. Men det mesta där verkar ändå vara sig likt, enligt Gnesta Revysällskaps premiär på trettondagsafton. Och alla kommer att känna igen sig i Bruno Olssons fiffiga scenbild. 

Gnesta Revysällskap har haft premiär på den nya revyn "Gräv där du går!". Som vanligt handlar det mesta om det som hänt i Gnestatrakten. Men i ett av första aktens bästa solonummer sjunger Benita Ekberg om Märta, som är en kvinna i den gyllene medelåldern.

Ganska mycket är sig också likt med kvaliteten på själva revyn. Där finns minsann inte många döda hål, så den som skaffar en biljett får garanterat en rolig kväll med många gapskratt. Men en del är också ändrat. Orkestern sitter i år till vänster om scenen och tar för sig bra med en ungdomlig och rockig musik - med välkända melodier till de nya texterna, vilket gratis ger högre handklappningsvilja hos publiken. Det finns ingen balett i år, vilket är ett minus, förstås. Men ensemblen dansar en hel del vid rampen, så det kompenserar. Och det är bra tempo för det mesta ändå. Med en ensemble på bara nio går det ofta på högvarv med klädbyten och pang på nästa nummer. Några aktörer är tillbaka på scenen, några saknas. Kerstin Grönborg står i år "bara" för kostymerna, vilket förstås är en jätteuppgift bara det och som hon lyckats bra med. Mer av normala kläder än glitter, dock.

Mats Hammarlöf har varit regiassistent förutom att han levererat en hel del av de bästa texterna. Hans nummer om fotboll är fyndigt men också lågmält som omväxling. Och Kvällens gäst sjunger starkt och bra om hur allt rann ur hans hand. Ett dussin nummer i varje akt är det som vanligt och det mesta är skrivet av ensemblen eller anpassat för Gnesta. En del av detta, åtminstone i första akten, har dock blivit lite för långt.

Till pangnumren hör Bengt Landins barnförbjudet sexanspelningssnubblande text om den offentliga konsten i Gnesta, som Bibbi Wallentin håller ett så entusiastiskt förvirrat ljusbildsföredrag om. Virtuost av henne! Bengt Landin är helsnurrig som nästan obotlig optimist i Mats Hammarlöfs text om stegräkningshysterin i Gnesta. Och pass på, så ni inte missar de förbidansande fyra damerna.

Henning Landin minns man för många roller, mest dock för sång och gitarrspel i Euskefeurats låt "Det är hit man kommer när man kommer hem", just en sådan kärleksfull hyllning till den lilla hemorten som också ska finnas i en lokalrevy. Och Kjell Brolins uppdykande ur containern är bara ett exempel på Mats Hedlunds fyndiga regi under kvällen. Erik Landin gör en storögt skorrande parodi på överklassbonde, men jag gissar att det är hans bananätande Tarzan som de flesta kommer att prata om. I hård konkurrens i så fall med Kjell Brolins aggressiva rullatorkörning som Batman.

Som russin i revyn finns fyra fem inköpta nummer, varav några har setts tidigare, i Gnesta eller på annat håll i vår närhet. Och dessa lyfter kvällens föreställning till högre höjder av crazygalenskap. Den finska vänortens radioteater är så full av schabloner om allt finskt att man skäms, ärligt talat, men tokroligt är det, och Benita Ekberg har total koll på tajmningen. Det är också Benita som med Botkyrkarevyns invandrarkonsulent så himla käckt berättar om hurudana vi svenskar är. Och så sjunger hon urstarkt i Monica Hassles Brel-hyllning till den mogna kvinnans frihet i ett par tofflor. Sedan hoppas jag att aldrig tvingas möta en sådan kund som alltid har rätt som Eva Lysell, en ragata med röst som en knivsegg. Snälle Björn Kvarnmalms expedit har inte en chans.

Jenny Brixmark har jag sparat till sist, drivande överallt, inte minst med sång och dans, virtuost stressad på rullskridskor och tillsammans med Henning Landin ansvarig för alla revyers obligatoriska Bonde-parodi, som här är fyndigt uppdelad på båda akterna.

Fride Jansson